Jahapp, vad händer här då?
Ja egentligen händer inget revolutionerande. Jag fortsätter att hålla mig borta från socker i så stor utsträckning som möjligt. Det känns alla tiders och jag mår bara bra.
Jag har med lite jämna (och ojämna) mellanrum ställt mig på vågen och insett att jag faktiskt går ner i vikt. Och i ett tempo som jag faktiskt inte känner att jag måste kämpa för. Jag liksom bara lever livet och går ner i vikt samtidigt. En mycket ovanlig känsla och en mycket ovanlig situation. Normalt får jag slita rejält, och nu menar jag REJÄLT för att gå ner några kilon. Men inte nu.
Har sedan början på Mars gått ner 8 kilo. Tycker det är helt ok, med tanke på att jag inte alls "tränar" mer än vardagsmotion och äter gott och mår bara bra.
Med jag kan inte låta bli och fundera...när ska mitt riktiga återfall komma? När ska jag ha släppt ner garden så mycket att jag halkar dit rejält och åker på en frossarkväll/dag? Just nu känns det helt uteslutet att det ens ska hända. Jag är ju inte ens sugen på varken godis, bröd, pasta, kakor...det är inte ens att jag tänker på det. Förut upptog det mer eller mindre hela min lediga tid att tänka på vad jag skulle äta och hur jag skulle få tag i det och vad jag skulle köpa osv.
Nu kan jag upptäcka att jag inte har ätit på bra länge och att jag faktiskt är hungrig. Jag suckar nästan och måste avbryta det jag gör för att jag bör äta. Tyvärr blir det inga suveräna måltider när jag tex är hemma på helgen och hafsar ihop något från kylen. Inte ovanligt att det blir ett eller två kokta ägg med lite majonnäs hängandes över diskbänken och medan jag trycker i mig andra ägget väntar jag på att kaffet ska svalna lite så jag kan svepa det och återgå till det jag höll på med.
Mat är liksom inte lika intressant längre. Det är inte lika livsnödvändigt. Det känns på något vis mindre viktigt.
Den här känslan är rätt ny. För någon månad sedan var den här känslan helt otänkbar...
Ja tänk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar