onsdag 30 maj 2012

Botad?

Baka. Eller tillbaka kanske, jag är ju ingen större bakfantast.

Jahapp, och vad händer i min värld då? Ja det händer väl egentligen en hel del. Men inget som jag tycker ska flashas med på bloggen. Den här bloggen var ju mest tänkt som ett bollplank med mina egna tankar, ett forum att skriva av mig lite och sen kunna se tillbaka, alltid lika roligt :)

Om vi tittar rent krasst på det här med socker och hur den biten har gått så är jag fortfarande lite sparsamt optimistisk hur det går. För det går faktiskt riktigt bra! Jättebra känns det som i alla fall. Jag har stött på alla möjliga utmaningar, eller förut var det utmaningar, men nu är det som att de passerar med en lite oroväckande lätthet. Jag blir erbjuden det ena och det andra, det är fikabröd, godis, middag, öl, kakor och allt där emellan. Men det går så enkelt att tacka nej och jag får inte ens en gnutta problem med cravings eller tankar som att: "Ja men jag borde ju kunna unna mig lite, jag har ju varit så duktig..." Inte ens de resonemangen behöver jag brottas med.

Men varför går det så himla enkelt? Ska inte det här vara en kamp av gudalika mått? Ska jag inte måsta kriga mig genom livet, slåss för varje beslut och val? När kommer motgången? Ja för att den kommer vet jag ju! Eller?

Jag sa till min sambo för några dagar sedan att det är fortfarande lite "test"-känslor lite nu och då. Känslor och upptäckter som jag inte har haft tidigare, jag har liksom aldrig funderat och riktigt känt efter hur det känns när jag är riktigt hungrig. Att jag är hungrig för att jag faktiskt ÄR hungrig, inte för att jag är sugen. Och att jag tidigare hanterade suget som hunger. Vad jag sugen eller kanske då hungrig på riktigt så startade den där enorma jakten efter att stilla hungern, stilla suget med något, FORT!!

Jag upptäcker att jag faktiskt är hungrig, men inte sugen. Eller att jag kommer på mig själv att jag inte är hungrig när det är "matdags" när jag normalt bör äta. Jag har liksom ingen aptit. Konstig och mycket ovanlig känsla.

Men det som jag upplever lite orättvist är att jag så snabbt kommit dit jag är idag, så snabbt påkommet att jag tappat suget efter socker och kolhydrater, att jag så snabbt med lätthet klarar frestelser och bjudningar som jag tidigare kastade mig över och frossade i stora volymer. Men det känns även farligt lätt. Jag borde och vill nästan bara njuta, må bra och sluta tänka på det. Men jag vågar inte, och då kan jag heller inte njuta fullt ut över att jag inte behöver oroa mig eftersom allt jag läst och känt igen mig i som sockerberoende så är det en kronisk sjukdom som jag alltid måste vara på min vakt.

Men måste jag det? Är jag egentligen sockerberoende eller har jag aldrig testat att vara utan socker så jag bara tror jag är sockerberoende som passar in i mallen av en beroendeperson, fast egentligen bara gillade socker?

Det är svårt att slappna av och bara ropa: BOTAD!!

fredag 25 maj 2012

Kiss my self

"Kiss my self"-bedrift alá Buck:



Och minivågen för miiig! (Och mig skall utläsas som Ove Sundberg i Solsidan när de ska dela på notan efter att ha ätit lunch och han tagit en måltidsdryck)

Wohoooww!!

Varför nu denna fina, fina positivitetsglädje som sprudlar ur kroppen på mig? Ja, jo det finns ju självklart en form av förklaring. Även om jag på ett vis inte alls vill att det här ska vara något som jag har prioriterat eller ens försökt att sträva efter så är det en skön bekräftelse på att jag är inne på ett bra spår. Lång mening och inget klokare blev ni eller hur? Vad är det jag pratar om?

Precis.

Jag har tidigare sagt att vikten har alltid varit ett problem. Och med en ökad vikt så är det i mitt fall då även en ökad kroppshydda och ett ökat problem, ja för mig i alla fall. Att kampen mot just vikten har varit på något vis drivande och det som gjort att jag hela tiden har försökt hitta en modell, en diet, en träningsform, kunskap, testat, provat och så vidare. Det är vikten som fått mig att fortsätta kämpa. Jag har faktiskt inte gett upp, tack vare att jag känner att jag inte är nöjd. Att något inte står rätt till, att jag vill annorlunda än min egen kropp.
Kampen mot vikten har varit det initiala.

Och faktiskt så är det även i detta fall.

Jag har hittat något som jag tror kan hjälpa mig. Jag hittar förklaringar och information om socker, och sockerberoende. Och jag känner igen mig så himla mycket. Det är precis så jag känner mig och känt mig. Jag ger det en chans och försöker att utesluta socker i största möjliga mån. LCHF-tänket blir det som jag försöker mig på en gång till men nu lyssnar jag mer på kroppen. Och faktiskt känner efter hur jag mår. Istället för att titta mig blint på vad vågen säger. Hur mår jag? Hur känner jag mig? Hur tänker jag? Hur resonerar jag?

Och nu först förstår jag och känner effekterna av att äta mindre socker.

Jag mår faktiskt så himla bra! Jag mår jättebra! Och till inläggets början: Jag går ner i vikt.

Jag går ner i vikt och jag mår jättebra! Det är inte några kilos nedgång efter svält och kolossala träningspass, löpning, styrketräning och proteinpulver som huvudföda. Det är inte järnvilja och tankar om att: "Jag MÅSTE klara det här!!" Jag mår bara bra och jag lyssnar på min kropp och hur jag känner och mår.

Resultatet känns så himla roligt. Speciellt att jag mår så himla bra är ju en fruktansvärd vinst och en bonus som jag inte trodde mig få. Men nu när jag inser att jag mår bra är huvudmålet, då är viktnedgången en bonus. Och en bra bonus. Vågen visar 99,8kg och jag är under 100kg!! Helt sjukt faktiskt! Och jag som inte ens försöker banta eller gå ner i vikt. Jag försöker förstå min egen kropp. Jag försöker lyssna på vad jag faktiskt mår bra av.

Den 5:e mars vägde jag 108,5kg. Att jag kommit under 100kg är en milstolpe som jag inte ens ville tänka på. Men jag har märkt att vikten gått ner och när jag ser att jag närmat mig har jag faktiskt inte kunnat låta bli att hoppas och drömma lite grann. Men fokus och det viktiga har varit hur jag mått.

Men jag måste erkänna att 99,8kg och under 100kg är FÖRBANNAT SKÖNT ATT SE!!! :)


tisdag 22 maj 2012

Löst svammel...

Jahapp, vad händer här då?

Ja egentligen händer inget revolutionerande. Jag fortsätter att hålla mig borta från socker i så stor utsträckning som möjligt. Det känns alla tiders och jag mår bara bra.

Jag har med lite jämna (och ojämna) mellanrum ställt mig på vågen och insett att jag faktiskt går ner i vikt. Och i ett tempo som jag faktiskt inte känner att jag måste kämpa för. Jag liksom bara lever livet och går ner i vikt samtidigt. En mycket ovanlig känsla och en mycket ovanlig situation. Normalt får jag slita rejält, och nu menar jag REJÄLT för att gå ner några kilon. Men inte nu.

Har sedan början på Mars gått ner 8 kilo. Tycker det är helt ok, med tanke på att jag inte alls "tränar" mer än vardagsmotion och äter gott och mår bara bra.

Med jag kan inte låta bli och fundera...när ska mitt riktiga återfall komma? När ska jag ha släppt ner garden så mycket att jag halkar dit rejält och åker på en frossarkväll/dag? Just nu känns det helt uteslutet att det ens ska hända. Jag är ju inte ens sugen på varken godis, bröd, pasta, kakor...det är inte ens att jag tänker på det. Förut upptog det mer eller mindre hela min lediga tid att tänka på vad jag skulle äta och hur jag skulle få tag i det och vad jag skulle köpa osv.
  Nu kan jag upptäcka att jag inte har ätit på bra länge och att jag faktiskt är hungrig. Jag suckar nästan och måste avbryta det jag gör för att jag bör äta. Tyvärr blir det inga suveräna måltider när jag tex är hemma på helgen och hafsar ihop något från kylen. Inte ovanligt att det blir ett eller två kokta ägg med lite majonnäs hängandes över diskbänken och medan jag trycker i mig andra ägget väntar jag på att kaffet ska svalna lite så jag kan svepa det och återgå till det jag höll på med.

Mat är liksom inte lika intressant längre. Det är inte lika livsnödvändigt. Det känns på något vis mindre viktigt.

Den här känslan är rätt ny. För någon månad sedan var den här känslan helt otänkbar...

Ja tänk...

onsdag 16 maj 2012

Är det försent?

Jag vill verkligen att ni få som är inne här och tvärläser lite mellan raderna på allt svammel jag skriver. Snälla, de det här klippet. Se det och välj själva hur ni tar in det som sägs, men se det. Jag vill inte framstå som en korsfarare som försöker prockla på alla människor den här kunskapen. Det är fortfarande så att om man själv inte tror på det eller vill acceptera vad andra människor tror på, respektera i alla fall att vi har olika tro på saker och ting. Ju mer jag läser och tar in, desto mer och mer känns det som det här är något som jag vill förstå mer om. Kunskapen är gratis, ser vi behöver göra är att tro på den eller inte.


Vad ska vi göra?
Hur ska vi göra?
Vad kan vi göra?

Screening, igen

Allt går rätt bra nu. Jag mår fortfarande riktigt bra och känner mig stark i min kamp. Men det har börjat smyga sig på mer och mer tankar om jag ändå har överdrivit det hela och att jag inte alls är beroende. Att jag inte alls har något missbruk.

Det här blir en stor fundering för mig eftersom jag i ena tanken VET och känner rejält att jag är beroende av socker och har missbrukat det i stora mängder hela mitt medvetna liv. Men andra tanken säger till mig att jag bara överdriver och att jag egentligen bara har ätit för mycket socker och att jag faktiskt inte är beroende, utan bara har ätit för mycket. Jag har bara haft för dålig karaktär och inte bestämt mig att äta mindre socker tidigare.

Den här andra tanken känns lite vansklig att gå och fundera på. För jag känner att jag mer och mer resonerar med mig själv om jag ska eller inte ska äta socker, bröd, potatis, pasta osv. Och att jag börjar resonera med mig själv känns riskabelt.

Jag grunnar mycket på det här och jag klickade mig in på Bittens hemsida och hittade snabbt ett självdiagnos-test man kan göra för att få en humm om man har eller kan ha benägenhet till beroende eller missbruk. Jag är nu fräck och citerar detta test, ett UNCOPE-test för sockerberoende från hennes hemsida.


Testa dig själv genom att svara på dessa s k Screeningfrågor för sockermissbruk och sockerberoende. OBS! Tänk på att "sötsaker" kan ersättas med bröd, mackor, kaffebröd, pasta, flingor och dylikt.

  • Har du, under senaste året, någonsin ätit mer "sötsaker" än du tänkt dig och/eller fortsatt använda "sötsaker" när du inte tänkt dig det?
  • Har du, under senaste året. försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket "sötsaker"?
  • Har du, under senaste året, känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med "sötsaker"?
  • Har någon, under senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter "sötsaker"?
  • Har du, under senaste året, någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa "sötsaker"?
  • Har du, under senaste året, någonsin använt "sötsaker" för att lindra känslomässigt obehag, såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?
Med fyra eller flera positiva svar finns en stor risk att du utvecklat ett missbruk eller beroende."

Jag behöver bara läsa någon av dessa screeningfrågor för att inse att jag utan att tänka allt för långt bra i tiden, alltså färskt i minnet, så är jag beroende av socker. Jag har missbrukat socker, i stor mängd. 
Det här var precis vad jag behövde läsa idag. Precis vad jag behöver för att lugna ner mina egna resonemang. Jag fortsätter kampen.
Det har känts som att jag har börjat släppa på garden och resonemangen om att 
- Nej vadå? Jag kanske inte är beroende?
- Beroende är ju så himla starkt ord. Jag har kanske bara ätit för mycket? 
- Jag klarar nog av att äta lite godis eller bröd. Jag känner mig ju så stark och jag vill ju kunna äta godis och bröd någon gång i livet. Annars blir ju livet skittråkigt. Ska jag aldrig få äta godis igen? 

Ja, ni ser. Kampen fortsätter. Hur det kommer gå? Ingen aning  :)


tisdag 15 maj 2012

Noterings bara

Självklart så rullar livet vidare. Det är nu fullt upp (eller full tupp som jag skrev först) med både jobb och hemma jobb. Så det är jobb och jobb som tar all tid.

Egentligen inget som jag har så mycket emot, är skönt att vara sysselsatt. Och för min del är det jättebra för jag behöver inte sitta och bita på naglarna och fundera så mycket. Att hålla sig sysselsätt är skönt. Men bara det inte blir för mycket givetvis. Och att när man får andas ut efter en hård dag, att man inte direkt går och kikar i alla möjliga skrymslen och vrår efter något som man "förtjänar" eller unnar sig för utfört hårt arbete.

Att hålla sig från socker är oxå ett hårt arbete, och riskfyllt som det är så får man inte säga det. Men det är ett arbete som man lär så dras med bra länge.

Jag har ännu inte riktigt hittat en bra känsla eller system för att äta mindre portioner. Även om det är LCHF mat för det mesta. Jag äter bara för mycket, fast jag inte behöver eller egentligen måste. Eller jo, jag måste. Men egentligen måste jag inte.

Jag har ju en bra möjlighet när jag är på jobbet, det jag har i min lunchlåda, det är det jag kan äta. Så varför inte bara ta mindre mat i matlådan? Enkelt eller hur?

Idag är det dock lite i lådan, och det var iofs. en miss. Men jag hoppas och tror att jag klarar mig och att jag inte försöker kompensera när jag kommer hem och äter middag...

Will see...

söndag 13 maj 2012

Fult spel?

Tankarna och känslorna går isär rejält idag.

Jag har under de senaste dagarna helt oprovocerat testat lite hur "stark" min kraft att frånhålla mig kolhydrater och socker. Jag har i det absolut stora ätit LCHF. Men allt började med den där teskeden av glass. Jag fick inga märkbara känningar och inga problem med sug eller cravings. Samma kväll åt jag ett monsterstort äpple. Jävligt gott måste jag säga! Och kvällen därpå blev det även då ett stort äpple. Inga problem så länge. I går kväll drack jag en öl till middagen. Inga större...eller vänta nu??

Glass
Äpple
Äpple
Öl

Är det här en trend som har smugit sig på mig? Även om jag inte alls har något sug som jag direkt kan känna av. Inga craving och sjukt starka MÅSTE HA-begär. Inget alls. Men jag äter saker jag inte alls hade tänkt äta. Och jag rättfärdigar det med att jag ska bara testa lite...Lurar jag mig själv här? Lutar den röde hunden mig här? Har jag litat för mycket på att jag själv ska kunna se och upptäcka signalerna och bromsa snöbollens framfart?

Grubblerierna börjar att gnaga på mig. Hur ska jag agera nu och hantera? Rycka på axlarna och tycka att:
 "-Shit! Ok, de hände. Jag skulle ju få ett slipup, jag är ju inte omänsklig och klara mig på första försöket att bli frisk på egen hand...." Är det här jag eller någon annan som pratar i huvudet på mig? Är min självinsikt bara ett fult spel från min sjukdom? Är det här falsk trygghet när det är som mest effektivt?

Mja..vi får se vad som händer.

Just nu har jag ätit mellanmål. Två kokta ägg med egengjort räkröra och två skivor kokt skinka. Känns bra!

fredag 11 maj 2012

Laxlunch

Klart att man kan inte bli besviken när man som LCHF-ätare ska äta lunch ute och man kommer till en vanlig pizzeria och det som bjuds till lunch är: Ungsstekt lax! MUMMA! Och så får man självklart på buffémanér plocka sin egen portion. Det blev massa lax, massa sallad och en loka. NICE!

Och mina lunchkamrater väntade otåligt på sina kebabtalrikar och pizzor. Och jag är inte alls avundsjuk, tvärtom.

Dagen går bara bättre och bättre.

Ställde mig iofs. på vågen i morse och insåga att det går lite ner och lite upp igen. Men jag mår bra. Riktigt bra. Så jag tar det lite lugnt med att kräva stordåd på siffrorna mellan tårna på vågen. Jag tror att jag kommer på lite längre sikt att fortsätta att gå ner, vilket känns betryggande.

Mitt kvällsmål igår blev ett megastort äpple och en hel del vatten efter att ha spelat volleyboll. Så det var nog mycket vattenvikt som hade satt sig lite.

Tror att nästa fredag är det nog bättre siffror. Men skulle det inte vara så, då tar det väl en vecka till. :)

torsdag 10 maj 2012

Dough!

Snedsteg! Slipup! Jag har syndat!!

Jo det låter helt oförklarligt, jag vet. Men ack så sant. Nu har det hänt. Jag är mänsklig, jag är inte perfekt, det är inte synd om mig för jag har den här sjukdomen. Jag måste bara kliva upp igen fast jag ramlat och köra vidare. Jag vet att jag är påväg att hitta något bra för mig.

Så vad har jag syndat i?

Jo. Gårdagens tabbe bestod av: 1 rågad tesked Ben & Jerrys Cookie Dough.

Nu låter kanske 1 rågad tesked barnsligt lite. Och det är det oxå. Men detta kan få rätt katastrofala konsekvenser.
  Egentligen vet jag inte varför jag tog den där teskeden...självklart var det ju gott men jag reflekterade liksom inte alls varför jag helt plötsligt skulle äta ur den...Jag fick nästan panik när jag skulle öppna locket och inte fick upp det. Jag var som inne i "The zoone" och slet frustrerande på locket. Nu vet kanske alla som brukar äta dessa glassbyttor att det är en plastförsegling som kan bör ta bort för att få tillgång till glassen. Det hade jag inte märkt och jag började nästan bli förbannad. Men när jag upptäckte att jag inte var så himla bright så fick jag upp locket och körde ner teskeden i glassen. Den åkte direkt i munnen och jag insåg att det var kallt som attans och alla smaker domnade bort i munnen. Det var några tiotals sekunder efteråt jag hade svalt glassen om det faktiskt smakade något....värt. Näe.

Självklart skriver jag det här med en liten överdrift. Jag åt en tesked, det var gott. Jag borde inte ha ätit en, men det gick bra. Jag fick inget sockersug efter mer. Jag är nöjd.

Sen att jag satte i mig 250gr hallon/blåbär och 2 dl vispgrädde kanske vi inte ska tala om...


onsdag 9 maj 2012

Beroende är en sjukdom

Detta är ett direkt citat och ett utklipp från denna adress: http://www.kostdemokrati.se/frank
Jag tycker att detta är ett perfekt och informativt inlägg av Frank där jag återigen känner att jag är inne på ett bra spår faktiskt med min filosofi om min egen situation och "behandling" av mitt problem/beroende.

Läs!!


"Beroende är en sjukdom.

Beroende är allmänt sett en hjärnsjukdom, kronisk men behandlingsbar.
En hel mängd ämnen eller beteenden kan ge beroende, till exempel alkohol, nikotin, spel, sex, narkotiska droger och även socker. Man talar om sötsug, sexsug, matsug, drogsug, spelsug. Vi får abstinens när vi vant oss vid något och denna vana sedan inte kan tillfredsställas. När detta något utvecklats till ett behov frigörs kroppens stimulantia när behovet tillfredsställs. Hjärnans eget opiat, dopamin, produceras i hypothalamus när kroppen anser att vi gjort oss förtjänta av belöning. Dopamin ger oss en känsla av tillfredsställelse, vi blir avspända, blodkärlen vidgas och livet blir behagligt. Om behovet, söt-, sex-, mat-, drog-, spel- eller bloggsuget inte tillfredsställs uppstår abstinens. I lightprodukter ersätts fettet med socker eller sötningsmedel och de blir därför en fälla för den som är sockerkänslig.
Skolmedicinen erkänner  ännu inte sockerberoende som en sjukdom, trots en 40-årig  gedigen forskning i ämnet. Man kan fråga sig varför, men antagligen sammanhänger detta envisa förnekande med andra förnekanden i kostfrågan. Om man erkänner sjukdomen sockerberoende, blir man också tvungen att erkänna det olämpliga i att rekommendera de fördoämnen (kolhydrater) som omvandlas till socker i blodet till de som har denna sjukdom. Det liknar i stort den förnekelse som finns inom diabetesbehandlingen. Om man erkänner att socker är ett problem för de sockersjuka, måste man i förlängningen sluta rekommendera kolhydraternas sockerkedjor till dessa.

Genetisk sårbarhet

DNAEn del människor, kanske så stor andel av befolkningen som 30 procent, föds med en genetisk sårbarhet, som gör att de lätt utvecklar ett sockerberoende. Beroenden är förknippade med lustkänslor när man intar drogen och man kan säga att hjärnan kidnappas av drogen och omprogrammeras. De olika drogerna påverkar samma lustcentrum i hjärnan och därför leder en typ av beroende till att man har lättare att utveckla andra beroenden.
Inom skolan har man länge i ANT-undervisning (alkohol, narkotika, tobak) sett öl och hasch som inkörsporten till att utveckla beroenden, men med modern forskning i botten, är det nog rättare att  påstå att socker är inkörsdrogen för andra droger. Sockret kodar om belöningssytemet och omprogrammerar hjärnan. När individen sedan introducerar till exempel nikotin eller alkohol behövs ingen tillvänjningsperiod. Beroende på mammans kostvanor kan ett beroende startas redan i fosterstadiet, eller när barnet övergår från bröstmjölk till fast föda.

Överlevnad

Utvecklingen av ett belöningssystem är intimt kopplat till evolutionen och vår överlevnad. Om inte sexualakten vore sammankopplad med en stark lustkänsla skulle vi inte fortplanta oss i den utsträckning som krävs för att arten ska överleva och om inte ätandet och dövandet av hungerkänslor vore en lustfylld sysselsättning, skulle vi kanske heller inte stoppa i oss tillräckligt med föda.

Opiatsystemet

När vi upplever maten god och smakfull aktiverar vi det så kallade opiatsystemet.
I kroppen utvecklas endorfin, ett hormon som har liknande effekter som morfin och heroin. De lindrar smärta, dämpar stress och gör oss lugna. Detta är ett utmärkt system när det är i balans, men den stora tillgången på socker gör att systemet rubbas. Detta gäller framför allt balansen av dopamin och opiater. När en sockerberoende intar sin drog får han/hon stora dopaminpåslag och en intensiv opiataaktivitet och ett kraftigt dopaminunderskott vid abstinens.

Barnen ligger illa till

Om vi äter mat med mycket kolhydrater, kanske också med fett och salt stimuleras belöningscentret att frisätta bland annat betaendorfiner och serotonin. Det är signalsubstanser som får oss att känna oss väl till mods.
Barnen utsätts ofta för missriktad vänlighet, inte bara från föräldrar, utan kanske främst från mor- och farföräldrar, som vill glädja småttingarna med något gott när de kommer på besök. Om barnen är på dåligt humör på grund av att de har låga nivåer på betaendorfiner och serotonin och serveras saft och bullar och kanske får en glass som grädde på moset, får de ett rejält påslag av dessa signalsubstanser, känner sig gladare, nöjdare och den tidigare låga stämningen byts om och samvaron blir trevligare.
Blodsockerpåslaget ger dem ny energi och livet känns lättare. De lär sig snabbt vilka livsmedel som gav dem detta stämningslyft och då är deras hjärna kapad och vi har fått ett barn som medicinerar sig självt med sötsaker, så fort något bär dem emot. Inte behöver de heller alltid känna sig särskilt nere för att fortsätta med denna självmedicinering, som i framtiden kan komma att ge dem diabetes typ2, fetma, migrän, IBS, fibromyalgi, hjärt- och kärlproblem, depression osv.

Lösningen

För att komma ur ett sockerberoende behöver man hjälp att återställa den biokemiska balansen och omprogrammera hjärnan. Det är ingen lätt sak. Frestelserna finns överallt och du kommer av vänliga människor erbjudas drogen i tid och otid och särskilt vid festliga tillfällen. Du kommer att uppleva att de som ”langar” denna drog blir ytterst förnärmade när du tackar nej.
För den som är sockerberoende är det nolltolerans som gäller. På samma sätt som den som är alkoholberoende inte kan måttlighetssupa, kan inte heller den sockerberoende ostraffat  trigga sitt beroende med snabba kolhydrater, utan måste avstå så långt möjligt. Strikt LCHF (lågkolhydratkost) är därför förutsättningen för att underlätta avgiftningen, minimera sug, stabilisera blodsockret och normalisera hunger- och mättnadssignalerna. Sockerberoendet har oftast lett till övervikt och LCHF gör det mycket lättare att nå en mer hälsosam vikt."



Tro

Jag undrar hur mycket kunskap och "verktyg" man måste samla på sig för att känna att man har koll på det här? Känns som en omöjlig uppgift faktiskt.

Klippet jag lade upp igår och kommenterade har liksom lagt sig lite och följer med mig. Det kändes bra att faktiskt ta mig tid att se klippet och pausa efter vissa intressanta stycken och faktiskt tänka efter. Att just stanna upp och tänka efter för att förstå vad man EGENTLIGEN läser, ser och hör har varit oerhört viktigt för mig.

Det har varit ett klassiskt agerande när jag läst något eller sett något som jag egentligen vet handlar om mig, eller att det kan finnas något som jag borde faktiskt tänka efter på. Men där kommer tanken att:

"Äh, det där gäller inte mig. Inte är jag en sådan. Jag har inga problem. Jag kan klara det här. Ensam är stark."

Jag har inte alls stannat upp och faktiskt funderat efter utan sväljer och tuggar information utan att känna efter både till höger och vänster.
  Det finns fantastiskt mycket information som vi alla kan ta tillvara på, som är gratis. Helt gratis! Men ingen kan  ge oss det här gratis om vi inte själv faktiskt tänker efter vad det är vi läser eller ser.

Och kanske något som är rätt viktigt om vi tittar på det här med sockerberoende, överätande, leptinet, insulinet osv. osv. Tror vi på det? TROR VI PÅ DET?

Inget av det vi läser eller ser har någon som helst betydelse om vi inte tror på det vi läser eller ser. OM vi inte tror att sockerberoende finns, hur gör vi då? Om jag tror på det och ska försöka få förståelse från samhället, familj och vänner. Hur ska det gå till om inte de tror på det?
  Är som att man inte tror på Gud, spöken, ufos, pensionen....ja ni för står vad jag menar.

Här finns det nog alla variationer. Och även här kommer vi till att vi måste själva göra aktiva val. Aktiva val vad vi ska tro på. Ingen kan ju säga till oss vad vi ska tro på. Ja det kan försöka att övertyga oss, men vi själva måste ta beslutet att tro på det. Jobbigt...mera val...*suck*

Men vem, eller vilken organisation har rätt? Vem ska vi tro på? Staten? Livsmedelsverket? Din personliga banktjänsteman? Din läkare? Din mamma? Ditt egen intuition kanske?

Vem tror du på? Vad tror du på?

tisdag 8 maj 2012

Missbrukare


Jag har gått igenom det här klippet här ovanför och jag försökte få en förklaring vad som sägs och hur jag tänkte kring det här med sockerberoendet. Ett mycket bra och informativt klipp här oxå!

Varför äter vi mer än vi borde? Precis, det här är något som jag kör fast i hur många gånger som helst. Varför äter jag mer än jag borde? Varför äter jag mer än jag faktiskt behöver och ibland vill äta?

Två saker:

1.
Våra kroppar har i alla tider fungerat så att vår hjärna mottager signaler från leptin att vi ska äta. Leptinet meddelar när vi ska äta och när vi ska sluta, när vi är mätta. Alltså när vi är hungriga och när vi är mätta.
  De här leptinsignalerna blockeras av hormonet insulin och signalerna når aldrig fram till hjärnan. Vi får aldrig signal om att vi är mätta och vi bör sluta äta.

-Blir du aldrig mätt? Känner du inte att du är mätt?
-Vadå mätt? Hur känns det?

Inte alls ovanligt förekommande samtal när man påbörjat tredje portionen...

Det här med leptinsignalerna är en av faktorerna att vi överäter och inte riktigt får den naturliga känslan av att vi är faktiskt mätta och vi behöver inte äta mer. Vi har fått tillräckligt. Men på grund av vår diet och vårt intag av socker skapar högt blodsocker, det höga blodsockret måste sänkas. Hur sänker vi blodsockret? Är vi diabetiker tar vi insulin. Men vårt kropp skapar eget insulin.

Hänger ni mer?

När vi äter kolhydrater och socker ökar vårt blodsocker, kroppen skapar insulin för att sänka blodsockret.
Insulinet som vi skapar för att sänka blodsockret eftersom vi äter socker, BLOCKERAR signalerna av leptin som talar om att vi är mätta och inte behöver äta mer.

2.
Belöning. Belöningssystemet, lustcentrat som vi har i hjärnan tar emot ett "måbra-hormon": dopamin. Dopamin utsöndras och ger och känslorna när vi mår bra, när vi är nöjda. Det här lustcentrat tar emot hormonet dopamin och när dopamin kommer till lustcentrat så mår vi bra. Inte krångligare än så.
  Men varför blir vi just "beroende"?

Att vi mår bra, känner oss nöjda är ju inget fel i sig alls. Men när vi vill må bättre, bättre, bättre och få starkare och starkare "måbra-känslor" så bombarderar vi vårt lustcentra med dopamin som förstör och tar bort känsligheten i mottagarna i lustcentrat. Mottagningen i lustcentrat som tar emot alla "måbra-hormoner" blir bortdomnade och tappar kapacitet. Ungefär som när du blir kall om fingrarna, du tappar liksom känseln.

Det här är nyckeln till beroende. Och det gäller inte bara socker utan alla de "vanliga" beroendena som nikotin, alkohol, heroin, osv. Ett överflöd av dopamin formligen bombarderar sönder mottagarna och effekten blir svagare och svagare och det behövs mer och mer för att uppnå samma effekt. Vi måste äta mer och mer och mer för att få samma "måbra-effekt".
  Här hamnar vi i en dålig utveckling där vi försöker tillfredsställa vårt behov genom att äta mer och mer och samtidigt förstör mer och mer. Det här kallas för TOLERANS. Se det som när man tränar sina muskler eller tränar upp konditionen. Vi "överbelastar" för att orka mer och klara mer. Vi blir mer och mer toleranta och kräver mer och mer träning för att kunna få ut effekt av träningen.

Försöker man sluta äta socker och inte ge lustcentrat sitt kroniska flöde av dopamin så kommer abstinensen som ett brev på posten. Vi behöver DOPAMIN!!! Precis som en alkolist eller rökare måste ha sitt alkohol eller sitt nikotin. Det här är precis samma sak. Det är precis samma beroende, precis samma tolerans, precis samma abstinens som man kämpar mot när vi försöker sluta. Det finns liksom inget speciellt "alkoholhormon" som gör oss beroende av alkohol. Eller ett speciellt "sockerhormon" som gör oss beroende av socker.

Hormonet som kroppen vill ha för att må bra är dopamin. Oavsett drog.

Men är det maten, kosten som gör dig överviktigt och beroende av socker? Är det enbart det? Eller har vissa lättare att bli beroende? Här finns det studier som visar på att en skrämmande stor andel av oss människor har benägenhet, fallenhet för att bli beroende. Men beroende av vad? Jo, vad som helst eftersom beroende beror inte på saken du äter/dricker/röker/utför utan på hormonet dopamin som förstört mottagarna så du måste få mer och mer och mer för att få effekt.

Varför kan vi inte bara sluta äta socker? Varför kan vi inte bara äta mindre mat? Ingen av oss väljer ju att vara överviktiga eller beroende av socker eller vad det nu är vi knarkar på. Ingen. Ja, inte jag då i alla fall.

För att detta är en sjukdom. Detta är en fysiologiskt och biokemiskt kraft som blir starkare för varje dag du inte fyller på med dopamin. Det blir värre. Och, kom ihåg: Det är inte möjligt att bemästra och vinna över den biokemiska drivkraften som pågår varje minut, varje timma, varje dag osv.

Eller är det möjligt? Kan man bli frisk från ett beroende? Kan en alkoholist bli frisk? Eller är man en missbrukare för all framtid? Är missbruket en kronisk sjukdom? Måste vi bara acceptera att vi alltid kommer lida av missbruket och som bäst bara vara "nyktra" missbrukare?

Säg det du.
Jag tar gärna emot några kommentarer eller funderingar på det här. Känner mig lite ensam med mina tankar :), farligt kan en del säga...





måndag 7 maj 2012

Mycket matmängd

Måndag igen.

Har väl egentligen inte så himla mycket att rapportera om. Helgen har passerat, det har varit skitväder, jag drack en öl, inget större sockersug. Mja, det har gått rätt bra.

Jag känner fortfarande inte att jag egentligen behöver kämpa så himla mycket. Det går liksom rätt bra av sig själv. Att välja bort socker och annat som inte riktigt passar mitt liv just nu går med en liten farlig lätthet.

Det som jag känner är svårt och som jag får kämpa hårdare med är mängden mat. Mängden jag äter är fortfarande för mycket. Jag tror och har en teori att där sockret klev in och gav det här lustcentrat i hjärnan de signalerna och substanserna som behövdes för att jag skulle få ett "rus" av glädjehormonet. Nu närjag inte fyller det med socker så försöker kroppen kompensera med annat. Och då är det tyvärr inte maratonlånga promenader, halvdagscykelturer eller så utan det blir nog i form av mat, och då i för stora mängder.
  Kroppen försöker uppnå det där glädjeruset och försöker med mängden mat.

Här är jag lite illa ute för om jag tänker efter så äter jag gärna mycket mer än jag egentligen orkar eller borde. Utan jag får liksom en känsla av att jag vill bara ha liiite till. Bara liiite till. Hela tiden vill jag ha mer, när jag då äter. Och då spelar det ingen roll om det är vanlig bra LCHF-mat utan kolhydrater eller socker. Jag vill ha mer.

Jag överäter. Och att överäta på LCHF-mat som är rätt så rejält innehållsrikt med kcal, då blir det för mycket. Åter igen så äter jag massor mer än jag gör av med. Och även om jag inte har det som huvudmål men jag skulle gärna vilja se att vågen och vikten visade längre siffror. Men jag motarbetar mig själv hela tiden genom att äta så himla mycket mat.

Dumt...mycket dumt.

Men varför då? Jag vet att jag får en oroskänsla av att jag inte ska bli mätt. Att jag kommer att bli hungrig eller att jag riskerar något. Därför äter jag liksom med rädsla av att inte bli mätt, bli belåten, bli nöjd....

Jag är rädd att inte bli nöjd.

Men, jag blir ju aldrig nöjd...? Hur fan ska jag göra då?

lördag 5 maj 2012

Eftersnack

Jahapp, vad ska man säga om gårdagen då?
Hur gick det egentligen för mig med mina situationsbeslut vid middagsbjudningen?

Sådär. Precis efter vi hade åkt och jag tog ett snabb återblick så gick det inte alls bra. Men i efterhand och med lite perspektiv så kanske det ändå inte var helt värdelöst.

Middagen gick bara fint, småsmuttade lite på ett glas rött och riktade in mig på allt som inte innehöll så mycket kolhydrater. Gick bra tror jag. Korgen med färsk baguette passerade flera gången under näsan men jag kände inget sug.
  Eftermiddagen blev det grabbhörna i soffan och jag blev erbjuden en öl av värdparet. Min spontana reaktion blev: "-Nej tack." Men det höll i sig i 5 sekunder...jag tog ölen och försökte känna efter hur det kändes inom mig. Ölen var en 33cl och inte den godaste jag druckit så det gick långsamt.
  Bordet var även dukat med lite chips och godis och här kunde jag heller inte hålla fingrarna i styr. Jag åt kanske 10 chips, de var då förresten någon sorts Pringle-chips med smak av vinäger...inte alls min smak. Lösviktsgodis blev det kanske ett tjugotal.

Så summeringen av intag av fel saker var faktiskt inte helt katastrofal. Men jag försökte hela tiden känna efter hur jag hanterade det. Och hade jag varit själv hade jag säkert ätit upp ALLT! Men som tur var så satt jag längst bort från godiset och de övriga åt snabbt slut på allt.

Jag ska under dagen känna efter om jag märker någon skillnad i kropp och själ, men just nu märker jag inget speciellt som kan komma från gårdagen.

Jag är nu faktiskt nöjd att det inte blev mer. Men har även fått testa min sjukdom lite och komma ut bland folk. Även om jag inte sa något till någon så gick det riktigt bra att bara tacka nej till brödet och potatisen.

Så, en ny dag och helgen går vidare.

fredag 4 maj 2012

Middagsresonemang

Dilema, dilema!!

Hur ska det här nu gå?

Jag och sambon blev helt plötsligt bjudna på middag ikväll. Hur fasen ska jag göra!?? Ska jag berätta, men bara lite? Ska jag berätta allt och utsätta min förbannat spröda styrka eller ska jag sätta min styrka på prov och äta kolhydrater, socker och öl? Klarar jag av att svälja ett "nederlag"?

Försöker jag resonera med mig själv här?

Försöker jag rättfärdiga att jag minsann klarar av att äta vad jag vill ikväll och det bara bli ikväll? Och inte i morgon och sen resten av helgen??

Lurar jag mig själv?

Hur viktigt är det här? Jag känner mig inte alls redo att titulera mig officiellt som en sockermissbrukare. Men har jag såpass starka verktyg att jag kan sätta stopp direkt?

Åh, skitjobbigt...

Eller kanske göra mitt yttersta och det räcker? Jag gör vad jag kan helt enkelt...jag tar ett hinder i taget. Varför ska jag nu bestämma hur jag ska göra ikväll? Idiotiskt faktiskt. Varför gå och förbereda sig på något negativt som ändå kanske aldrig inträffar?

Så gör jag! Och vad blir det? Jo jag gör precis det jag vill. Jag gör som jag vill när jag vill. Hur det blir vet jag när jag står inför valet och tar beslutet.

Skönt. Skönt att ha bestämt sig att inte bestämma sig. Feel like a winner!!

Hur förklarar man?

Socker finns ju banne mig överallt! Och jag (vi?) som har ett beroende av socker och måste försöka hålla oss abstinenta och avstå från socker för att inte gå helt bananas och smälla i oss socker som en utsvulten stövare som får mat för första gången efter några dagars harjakt. Vi måste hitta fällorna och ladda oss med kunskap så vi blir stabila och kan gå på stan utan att bli helt galna. Men hur gör vi det? Vilken kunskap är bäst? Vid vilket problem behövs kunskapen mest?

Vårt umgänge med familj och vänner kan faktiskt ses som ett av de större problemen. När vi umgås och någon har slavat vid spisen och bakbordet och gjort de där överjävligt supergoda saffransbullarna med florsockerfyllningen och strössel....och så "måste" man tacka nej för att inte ge beroendet mer kraft och bränsle. Då är det förbannat svårt....riktigt förbannat svårt. Visst kan ingen människa idag egentligen tvinga en att äta det man inte vill äta, men av god sed så äter man det som bjuds. Jämt.

Det här känns riktigt svårt, speciellt att informera sådär "lagom" mycket. Alla i sin omgivning kanske inte riktigt kan ta in och förstå vidden av problemet om man tackar nej till den där bullen (tackar man dessutom nej så MÅSTE man ju ha en förklaring. Man kan ju inte bara tacka nej och sen är det bra...) och följer upp med:
"-Jag är socker missbrukare." Med en helt ärlig och ogenerad blick. Här blir det problem tror jag. Som tur är så har samhället börjat acceptera att LCHF finns och de flesta idag förstår själva kontentan om man försöker äta mindre kolhydrater. Men tror ändå att avstår man från kolhydrater enligt LCHF så tror och drar omgivningen slutsatsen att man håller på med den där himla LCHF-dieten och försöker banta....och då blir säkert följdfrågan: "Jamen visst kan du väl ta en bulle? Jag har ju bakat hela dagen... EN bulle är väl inte hela världen om du i övrigt äter efter LCHF?" Och så blir den vännen Djävulens advokat utan att hon/han vet om det. För hade man inget sockerberoende och följde LCHF enbart för att man försöker tappa något kilo, då är den där bullen rätt ofarlig. EN bulle är ju inte hela världen....

Men EN bulle kan precis vara hela världen. Och hur får man hela världen att förstå det utan att måsta förklara hela sjukdomen, övertyga om att den faktiskt finns, att jag lider av den, att jag inte kan äta socker eller vännens bullar, att äter jag den där bullen kommer jag få ett återfall av episka mått där jag kommer trycka i mig ett kilo lösviktsgodis, ett paket med polarkaka, ballerina kladdkaka, delicatobollar, glass....och jag är tillbaka på ruta ett. crap...

De som inte har ett problem med socker, hur förklarar du för dem att sockerberoende finns?

Om du tror på andar och spöken, hur förklarar du för någon att de finns? Om du tror på Jesus, hur förklarar du för någon att han finns? Om någon inte TROR att något finns, hur får du den personen att TRO att det finns? Kan man övertyga någon annan att något de inte tror på faktiskt finns?

Hur gör man det?


torsdag 3 maj 2012

Förlåt påstridigheten, igen.

Nja, jag känner att jag kanske måste ta och lugna ner mig lite.

Har nu gjort det ännu en gång. Jag procklar på och vill att alla ska se de här videoklippen och sen ska alla vakna upp ur kolhydratsdvalan och bli friska och starka personer. REBORN!! Men, varför då igen?

Jag själv tappar lite fokus när jag ser de här videorna och inläggen och texterna och studierna och allt däremellan.

Jag vill fortfarande hitta den där lösningen. Den där slutgiltiga kunskapen som gör att jag på en kvart blir smal, snygg, stabil, frisk, sund, klok, glad...jaja. Jag kan nog fortsätta hur länge som helst med vad jag önskar. Precis som tidigare vill jag egentligen bara ta ett enda jävla piller och sen är allt klart. Jag letar fortfarande efter den där  förbannade "quick fixen". Jag vill ha RESULTAT NU!!!

Jag blir så upprymd när jag ser och läser saker som låter troligt, klokt, bevisat med otaliga studier, läkare med trovärdiga argument, teoretiska ordtrollare och världsvana kostgurus. Jag vill att dem ska bestämma vad jag ska göra, jag vill att dem ska göra jobbet. Jag vill kunna skylla på dem när jag inte lyckas. Jag vill inte göra jobbet. Jag är ju för halen lat.

Att läsa och inse att jag har ett dåligt förhållande till socker, att jag har ett missbruk. Att jag helt enkelt missbrukar socker. Det är en tillräckligt ny upptäckt för det här året 2012. Att grotta ner mig i medicinska och tekniska termer ger mig bara mer och mer saker att placera i huvudet. Visst kan det vara bra saker och bra kunskap att bära med sig. Men jag har alltid varit en kritiker och allt jag läser och ser vill jag få bekräftat av  minst 10 st andra som har 10 st som bekräftar deras kunskap. Det här gör att jag tillslut har letat kunskap som är bekräftat och erkänt hundra gånger om, men jag måste ändå få det bekräftat. Jag blir ju aldrig klokare, jag blir ju bara mer och mer osäker.

Jag vill bara vara säker. Jag vill känna lugn och säkerhet.

Jag vill förenkla det här, och det är så enkelt: Jag mår bra av att äta mindre socker. Så, klart! :)
Då ska jag försöka äta mindre socker så får vi se om jag mår bättre.

Jag äter mindre socker, och jag mår bättre. Fint! Då ska jag försöka fortsätta att äta mindre socker.

Jag försöker....

Del 3 från UCTV

Här kommer ännu ett avsnitt från UCTV: The Skinny On Obesity, del 3.
En lättförstådd och enkel video, lite teknisk och otextad engelska så en som jag måste då se den två gånger så jag hänger med. Men det är det värt!


Sammanfattningen: Anledningen till vanlig fetma är att vi äter alldeles för mycket snabba kolhydrater (socker) som ökar hormonet insulin som ökar lagringen av fett.

Så ännu en gång: Någon som tycker att jag bör äta mer socker?

onsdag 2 maj 2012

Socker

Gunilla Sahlin har gjort ett inlägg i söndags som jag tycker är riktigt bra.

Det här som hon skriver om är något som "vi" sockerberoende får kämpa lite med. Och varför?

Jo, vi som med en självinsikt och en självbevarelsedrift har börjat se kunskapen och sjukdomen vi kämpat med i alla år, när vi ska försöka få vår omgivning att förstå vad vi faktiskt menar när vi har problem och har ett missbruk av socker. Då i vår lilla "värld" så är socker inte bara det vita som man köper på 2 kilos paket på ICA eller sockret som dekorerar kanelbullarna osv. Utan socker är så fruktansvärt mycket mer.

När man säger att man inte kan hantera socker och att man har en form av beroende av just socker så tittar folk på en och tycker att:
"-Ja men då är det väl bara du sluta sockra maten?? Du får äta mindre godis isåfall. Kan väl inte vara så himla svårt?".
Nja, det är tyvärr betydligt mer svårt är så.

Eftersom socker som vi har problem med så måste man försöka förklara att socker är ett typ av samlingsnamn på saker som BLIR socker i kroppen. Och då innefattar det även kolhydrater, som idag börjar vara lite mer känt som "snabba kolhydrater" efter GI (Glykemiskt Index) som de flesta idag har hört talas om. Det som snabbt blir socker i kroppen är i folkmun, snabba kolhydrater. Det som tar längre tid att bli socker i kroppen är långsamma holhydrater. Men det är fortfarande kolhydrater. Och således är det fortfarande socker. Och socker är problem för oss.

Och egentligen är socker problem för alla, i för stor mängd.

Här är ett citat från Wikipedia om kolhydrater: "Kolhydrater är ett näringsämne och gemensamt namn för sockerarter och kedjor av sådana."


Så att äta mindre socker så innebär det att man inte bara slutar äta de mest välkända sockerformerna såsom godis, kakor, bröd osv, utan försöka minska mängden av kolhydrater överhuvudtaget, eftersom KOLHYDRATER ÄR SOCKER!


Och det här har så många så svårt att förstå. När man har börjat upptäcka att man har ett missbruk av socker, då är kolhydrater (som är socker) ett problem som man försöker undvika. Att man då först ska måste förklara att man har ett missbruk av socker, och sen ska man bli kemiprofessor och förklara att kolhydrater är socker och kroppen hanterar kolhydraterna samma som att man skulle äta socker. 


För mig som har problem och ett missbruk av socker, för mig är det glasklart. För dig? 


Det här är ett direktcitat från Gunillas blogg: "Samtidigt är det lite förvånande att den stora merparten av de jag pratar med fortfarande har svårt att uppfatta socker och kolhydrater som samma sak. Det tror jag är den största anledningen till att så mycket som 85 % av de 40 kg socker som en "normal" person får i sig under ett år, finns i den vanliga maten och inte i sötsakerna. Många tror att de gjort ett jättejobb när de uteslutit sötsaker som godis, kakor, glass, etc. Men det är bara 15 % av det totala sockerintaget. Den stora boven för många är 85 % kolhydrater."


Så att äta mindre av det socker som normaliteten menar i form av godis, kakor, glass osv. det är ju kanon. Men när det är 85% socker kvar som bör minskas på, då blir det en hel del. 

Fiasko/återfall

Dåså. Åter till en något normal vardag, vad som nu menas med normal...?

Denna härliga långhelg har varit ett rent fiasko. Och det beror helt på att jag inte alls varit frisk eller mått bra, och mår faktiskt fortfarande inte riktigt hundra. Vette fasen vad det är men magen är uppblåst, öm över hela magen och aptiten är värdelös. Vill att det här ska gå över, snart. Känns som jag måste kämpa hårdare för att hålla mig ifrån kolhydrater och socker när jag mår dåligt. Det är som en naturlig rutin att man vill unna sig lite extra gott eller bara ta någon liten bit för att man måste ju ändå äta något...

Och nu ni som tror att jag är så HIMLA duktig och aldrig slinter så kan jag berätta att igår var ett slipup. Jag tabbade mig helt enkelt. Vissa kanske inte tycker att det alls bör räknas som ett snedsteg men för mig är det det.

Vindruvor...dessa små, söta goda, syrliga frukter av goodness! Min sambo och jag köpte ett paket mörka vindruvor i helgen och jag med min dåliga aptit åt väl kanske 5 eller 10st av dessa. Min sambo tog med sig resterande till sitt jobb och jag stod länge och tittade på den tomma asken...jag vill ju ha fler...
    Vi åkte förbi ICA i går för att komplettera lite matvaror till middagen och jag kunde inte alls låta bli att köpa en ask vindruvor till. Jag var bara tvungen! Kände hur jag i kön till kassan tänkte mig igenom händelseförloppet när jag skulle få sätta mig i soffan och äta upp alla vindruvor för mig själv eftersom sambon skulle jobba. Som jag längtade. Skit bara att vi skulle äta middag först....grillat...visst, det är gott men det var ju vindruvorna jag ville åt.
   Här började jag inse att jag var ute på rejält hal is, men mitt resonerande var fruktlöst ( ha....fruktlöst :) ) och alla styrka var bortblåst och jag accepterade snabbt att jag skulle äta upp vindruvorna. Jag rättfärdigade mitt beteende med att jag hade ju varit sjuk hela helgen och jag hade ju varit så duktig och jag hade och jag hade...
 
Men. Lite sinnesnärvaro hann jag med och jag delade asken till hälften och skickade den andra halvan med sambon. Så, lite bättre. Men jag gick snabbt till TV-soffan, lade mig och åt upp alla mina vindruvor. Tog väl ca 5 minuter. Men jag tog ändå tillfället i akt och kände efter hur jag agerade och hur jag hanterade allt. Hur jag tänkte och vad jag gjorde. Och visst, en halv ask vindruvor kanske är bättre än samma mängd av lösviktsgodis eller choklad, men själva beteendet är inte alls bra.

Det som är skönt idag, även om jag inte alls är sugen på mat. Är att jag känner inget ökat sug efter socker eller kolhydrater. Inga cravings eller liknande. Så jag kanske kom undan ett rejält återfall, men håller garden uppe ett tag till.