Oviktigt

Kanske man kan ta tillvara på möjligheten att skriva i den här bloggen lite bättre?

Var inte det där en knepig mening så säg... :)
Ja, eller så var den inte det.

Men men.
Nej men att jag faktiskt hade hjälp av att skriva här i min början förra året. Kan inte minnas att jag hyllade bloggens kraft i min kamp och att jag "tack vare" bloggen klarade av saker och ting bättre. Men ska jag försöka hitta ett samband så kanske det liiiite subtilt går att hitta en koppling.

Blogg = framgång

Men kanske ändå inte. Men skit samma.
Jag skriver när det känns bra att skriva.

Idag känns det bra, och jag har egentligen inget i just sockerbitens tecken att notera men jag väntar på att kroppen ska signalera att den är med på tåget och att jag får den där bra känslan i magen.
   Den där bra känslan i magen är helt enkelt att magen känns bra. Ingen annan anledning.

Magen känns allt annat än bra när man lever på en kolhydratsrik kost. Det bubblar, pyser och fiser ut alla de konstiga ljud ur diverse kroppsöppningar. Magen är som en Hindenburg och rent fysiskt känner man sig uppblåst.
  Men efter några dagar av LCHF kost och normalt leverne i övrigt så lugnar kroppen ner sig och det uppstår ett svårförklarat tomhål i magen. Liksom bakom tarmarna mot ryggraden. Det är som att hela buken drar sig tillbaka och att kunna stoltsera med den alltid lika roliga "gravidmagen" försvinner :) Ingen katastrof för någon egentligen, men ändå.

Men sådär, då var dagens inlägg avklarat.

2012 vs. 2013

Well...

Att det var ett tag sedan jag knattrade ner några bokstäver här är ett klart understatement.

Och utan att göra några större utredningar så kan jag säga att det var väl ungefär från mitt sista inlägg som värden rasade.

Totalt...
Igen...
Massor...

En middagsbjudning i goda vänners lag och jag var som förbytt. De sista veckorna av 2012 blev inget annat än ett totalt fiasko.
Jag stod inte emot, jag bara kröp ihop i fosterställning och hoppades på en högre makt skulle komma till min undsättning och ge mig de styrkan som jag så desperat behövde.

Nope. Inget hallelujamoment och jag har gått lös på allt möjligt med stort sockerinnehåll.

Jaja. Det var det. Klart jag ångrar mig. Klart jag känner skam och ångest. Men va fan ska jag göra åt det? Det hände ju.

Men en riktig ljuspunkt för hela året 2012 är att jag gav mig in i ett försök att utmana mitt sockerbehov. En kamp som visade sig vara enklare än jag kunde föreställa mig. Visst hade jag många utmaningar och även tillhörande snedsteg, men ändå så kunde jag resa mig rätt snabbt och vara på banan igen. (Ja om man bortser från november och december då...)

Rätt fånigt, men jag har på något vis sett fram emot den här dagen. Jag såg inte fram emot 1/1 2013, vilket för andra är ett klassisk datum för att "börja det nya livet". Jag var förberedd och inställd på att var det någon dag som jag skulle försöka hitta tillbaka så var det idag, 7/1 2013. Ingen annan dag.

Frågan är ju hur stor knuff jag får av detta datum? Räcker det för att få igång mitt momentum och att jag återigen hittar min styrka att fortsätta kampen mot sockret? Mja, den som lever får se.

Jag säger inget: "JA!!! NU KÖR VI!!!" Eller någon annat fånigt slagord utan jag tar nu en dag, en vecka och framför allt en stund i taget. Känner mig oerhört skör och litar inte en sekund på att jag kommit ut på lugnt vatten, att jag ridit ut den värsta stormen. Jag tar en stund i taget och försöker spara den uns av positivitet jag kan plocka upp från spillrorna från 2012.

Den enda vägen jag vill gå är framåt, och även om jag kliver av stigen så går jag framåt. Det tar bara lite längre tid att komma fram...