Oj.
Det var ett tag sedan man knapprade in några meningar här.
Varför är ju en bra fråga. Men tycker inte att det egentligen spelar någon roll. Tiden går, jag misslyckas hela tiden och behöver ju inte bli påmind av mig själv.
Däremot läste jag igenom mitt sista inlägg och insåg att det gick verkligen åt skogen även om jag var positivt inställd och såg fram emot helgen och födelsedagsfikat.
Jag åt tårta, inte bara en tårta utan massor med tårta. Och inte var det någon form av LCHF heller. Det var helt enkelt en ren frossarhelg. Och sen har det rullat på.
Enkelt förklarat så fick jag ju ett återfall som hette duga. Det har varit några veckor sedan början på Mars som jag fullständigt hamnat under isen och bara ätit, ätit och ätit socker och kolhydrater. Stängde in mig i bubblan och ville inte alls ta tag i problemet utan lät det bara fortlöpa. Jag smög för sambon, tjuvåt godis på jobbet. Tog mig ut på kvällarna utan någon ärende bara för att kunna köpa godis och kakor. Ett sjukt beteende helt enkelt.
Men så för någon vecka sedan så kom en välbehövlig kraft och jag tog mig upp ur avgrunden och har sedan dess klarat det galant. Även med utmaningar, frestelser, erbjudanden och konstiga blickar och kommentarer så har jag hållit mig "nykter". Och det är ju nu det är så fascinerande att man tycker det går så himla lätt och bekymmerslöst, varför kan man inte leva såhär jämt? Det är väl inga problem?
Men.
Jag vet att det kommer gå åt skogen. Jag vet att jag kommer utan någon speciell anledning hamna utanför stigen jag vill gå på och totalt återfallsäta mig till ett mörkt hörn i livet. Igen. Och igen, och igen.
Jag önskar dock att jag kunde ta tillvara på de här ljusglimtarna då jag mår bra, äter bra och är positiv. Att jag kan använda dem som lite extra boost när det går tungt och erkänna för mig själv att jag faktiskt kan må bra. Och även om jag ha en dålig period där jag knarkar socker så gör jag det inte konstant. Jag har faktiskt perioder då jag gör allting rätt. Och de perioderna har jag inte haft förut. Jag har med våld försökt att ha dem förut, men även då så gjorde jag allt fel. Men nu, nu har jag perioder då jag gör allt rätt.
Och just nu har jag en sådan period. Och just nu menar jag verkligen just nu. Om fem minuter vet jag inte. Jag kan liksom inte garantera att jag har en bra period om fem minuter. Men just nu är det ok. Så skör är mitt positiva tillstånd. Så snabbt kan det gå åt skogen. Och antagligen attackeras jag när jag är extra svag, utan att jag egentligen vet eller känner det. Och då åker jag dit rejält. Det är som att när jag halkar dit och får ett "återfall" så är det när det passar perfekt och jag har inget försvar. Jag får inte ett återfall när jag är stark och klarar av att äta EN godis och sen är jag nöjd utan jag åker alltid dit när jag inte klarar att stå emot.
Det är precis som att den här "Onda mannen" som vakar över mig orkar inte utsätta mig för prövning om han bedömer att jag inte kommer få en total genomklappning. Han vill liksom inte ödsla ett försök om han vet att jag klarar av att bara ta en godis. Det är med andra ord en slug jävel...
