Normal?

Märkligt.
Väldigt märkligt.

Varför ska det vara så förbannat svårt att göra något, som man VET med både fakta och känsla, är bra för en själv? Man VET att man inte behöver socker. Man VET att man mår så fantastiskt mycket bättre utan det. Man VET allt det här, plus att man känner det. Det är liksom både fakta och känsla i den här kunskapen.
   Men likt förbannat ska man inte kunna leva som man lär. Visst är det märkligt?

Väldigt märkligt...

Jag läste ett inlägg på www.kostradgivarna.se och kände direkt igen mig. Man har hela livet (om man bortser  från se senaste månaderna då) lyckats leva gott på den farligaste kombinationen: socker+fett. Den kombinationen där sockret drar igång insulinet som är det fettlagrande hormonet. Och så lagrar man fett, och man blir då fet. Enkelt förklarat. Det är ju så förbannat gott oxå. Och helt ovetande har man ätit detta och hamnat där man är. Jo, fet.
   Man har då med våld och vilja kämpat sig igenom olika dieter och träningspass i hopp om att man börjat det nya livet. Men nej. Självklart så det enda man gjort är att man tillfälligt satt sig på någon svältdiet och toktränat så man snudd på dött på kuppen. Eller att man har tvingat i sig någon pulverlösning för att få den där "kickstarten". Klart som fan det gör resultat, men man drömmer ändå om tiden då man är smal och ska få återgå till att äta riktig mat. Vilket man självklart gör efter ett tags kamp och man unnar sig då lite extra för det är man ju värd...eller hur? Man har ju varit så duktig och svultit sig själv till en kollosal viktnedgång på 2 kilo.

Det normala då var ju att man åt socker+fett dagligen och med alla följdproblem givetvis. Det onormala och få undantagen var att man försökte äta sunt och låta bli socker, godis, snask, kakor, läsk osv. Det var undantagsfall. Men snabbt var man tillbaka till det normala. Det normala som kändes och som dessutom samhället ansågs som normalt. Man åt det alla andra åt. (Dock allt som oftast liiiite mer än vad alla andra åt). Men man var normal.

Men vad har hänt nu då? Helt plötsligt har man lyckats ändra det normala. Det som förut var onormalt och undantagsfall är idag det normala. Och då blir naturligtvis det onormala och undantagsfallen när man äter socker, godis, kakor, etc. Normalt har blivit onormalt och viseversa.

Förbannat märkligt, faktiskt.

Men kul :)

Så kanske man inte behöver bli så förbannat och ångestfylld när man gör dessa undantagsfall. Man behöver inte känna skam när man är onormal. För den större delen av tiden är man ju normal. Man är ju inget undantagsfall. Man är normal.
   Och ännu en rolig sak är att när man nu är normal, märker man att samhället håller på att acceptera att man är normal. Man får inga dömande blickar när man petar undan potatisen, tackar nej till kanelbullen, skakar på huvudet åt godispåsen som läggs fram på bordet. När detta agerande och dessa handlingar var det onormala möttes man av dessa dömande blickar, man såg på dem att de visste att man snart skulle bli normal för man lyckades aldrig. Man skulle alldeles strax falla tillbaka i normen och bli som dem. Detta var bara ett undantag.

Men idag är normen en annan. Undantagen är helt andra och mallen för vad som är normalt har ändrats. Idag är man normal, man är accepterad.

Accepterad och normal. (äntligen)

Max

Hur svårt ska det vara?

Ja uppenbarligen omöjligt.

Jag tyckte mig vara tillbaka på banan igen och LCHF var the way to go liksom.
Det skulle igår ätas lunch och vi valde med flit att käka på Max hamburgerbar i Umeå för att där kan man ju köpa en Low Carb Burger. Nu ska inte någon komma med ett moralens finger här utan läs färdigt först. Att käka en hamburgare är ju inte direkt någon Über-LCHF-style men det var det som skulle gå snabbt och utan att behöva sitta i bilen och käka.

Nej men då håller de ju på att bygga om på Max vid E4:an och man kunde bara beställa vanliga hamburgermål. Dvs. hamburgare, bröd och strips.

Attans.

Det här med att vara en form av LCHF-följare ställer direkt till det när det handlar om att käka lunch ute.

Nej tacka vet jag att käka lunchbuffe när man får plocka sin egen talrik och sen fylla den med sallad och grönsaker...

Så tummen ner för Max. (Och jag vet, de bygger om.....)

Back, for now

Kroppen och knoppen har fått sig ett enormt uppvaknande och jag har hittills kommit tillbaka på banan rejält.

Skönt.
Förbannat skönt faktiskt.

Måndagen börjades med ett pass simning innan jobbet. En lagom dag på jobbet och en rejäl älgskav till middag.

Tisdagen har hittills inneburit ett hyfsat pass på gymmet och kroppen har protesterat varje minut.

Men jag har tränat!! Och på något vis har jag försökt att hitta tillbaka till den där bra känslan som jag så brutalt fått veta att jag behöver för att kunna fortsätta på den rätta vägen.

Har ett kärt återseende ikväll och ser fram emot det enormt mycket!!


Hey ho, let´s go!

Ågren.

Måndag.

Denna nya dag.

Nu ska här en bekännelse äga rum. Jag behöver lätta mitt tyngda hjärta.

Ett återfall av episka proportioner har ägt rum senaste veckan. Allt började med att jag ställde mig på vågen fredagen den 26/10. Den visade fantastiska 90,3 kg och jag närmade mig mitt senaste mål att komma under 90kg. Där släppte jag garden rejält och gick i något lyckorus och släppte alla spärrar.
  Helgen som följde blev riktigt trevlig med ett kärt besök av goda vänner. Det dracks öl, åts godis, chips, ostkrokar, bröd osv. Veckan som följde så klev jag rejält över och åt godis på jobbet ur den där förrädiska godislådan jag fyllt på med jämna mellanrum. Skammen slog ner mig och jag fortsatte äta godis under veckan.

Gott & Blandat, Toffifee, kexcoklad, Yankeybar, bröd, öl, godis....hela veckan. Ja inte öl då men allt annat.

Sambon åkte iväg i onsdags förra veckan så jag har haft fritt fram att rasera hela livet på några små dagar. Helt galet.

Varför blir det såhär?
Varför låter jag det bli så fruktansvärt mycket innan jag sätter stopp?

Är det en klassisk underskattning av mina problem och en överskattning på min egen förmåga?

Jag har försökt att resonera med mig själv fler gånger under veckan och pratat högt till mig själv att:
"-GÖR DET INTE!!! SLUTA ÄTA GODIS!!"

Lönlöst.

Hela mitt väsen sitter ihopkrupen i ena hörnet och ser hur jag våldför mig på mig själv. Hur begäret tar över och hånskrattar åt mina fruktlösa försökt att hindra mig själv. För varje tugga så försvinner kraften att orka sätta emot. Varje tugga trycker ner mig djupare och djupare i skammen och tillslut är jag helt borta.

Jag finns inte mer.
Jag vill inte, men kan inte stå emot. Jag kan inte.

Jag som var så stark. Så glad och stolt över vad jag åstadkommit. En riktig bedrift. En bedrift som raserades på en vecka.

Usch.