måndag 30 juli 2012

Bitter, bitter

Måndag.
Regnet vräker ner.
Semestern är slut.
Sommaren...?

Finns flertalet anledningar denna dag att vara en bitter, bitter människa. Och hur är jag då? Jo jag är bitter. :)

Nej men det är inte alls så himla farligt idag.

Helgen blev precis som jag hade planerat. Eller egentligen inte. Men lördag blev ett planerat återfall och det dracks en del öl, åt lite snacks men sen blev det inte mer. Anledningen är sanning men inget jag är stolt över och kvällen avslutades betydligt snabbare än vad jag nu hade planerat. Ni som känner mig vet mycket väl varför. Kanske var lika bra och det blev inget sockerfrossande.

Söndagen var jag helt enkelt bakis och inte alls sugen att äta så mycket. Blev några bröd och lite ostkrokar. Men i det läget så var det helt klart välbehövligt för att åter komma på banan...

Och idag. Ja, det går väl ok. Har lite sug och lite abstinens kanske man kan kalla det. Men som tur är så är jag tillbaka på jobbet och kan sysselsätta mig med det istället. Jag tror att mitt återgående till att hålla nere på sockret och utmaningarna kommer gå bra och jag är ändå nöjd över helgen och att jag vågade testa mig.

Jag är garanterat inte "säker" än utan måste vara på min vakt så jag inte utsätter mig för onödiga utmaningar.

Som tex. de underbara pistagecremebullarna som dök upp i fikarummet vid 09.00 i morse....

vad vore livet utan utmaningar ?

Lets go!!

lördag 28 juli 2012

Planerat återfall...?

Jo jag vet.

Det haglar inte direkt tätt mellan inläggen här men jag har ju faktiskt semester och det har varit prio på annat håll.
Men Om jag skippar bortförklaringarna så har det ändå gått bra.

Jag och sambon hade ett snack och jag taggade ner lite på viktfokuset och jag avstod vägning på två veckor. Det var en bra och skön känsla att inte hela tiden gå och fundera om jag gått upp eller ner osv.

Jag vägde mig igår och jag hade gått ner... :)
Klart att jag inte klagar över det, och jag hade bara 100gr från att nå en ny målvikt: 95kg.

Jag fortsätter med LCHF i kombination med en typ av IF/PF. Det går riktigt, riktigt bra och jag trivs med själva sättet att äta och maten gillar jag skarpt!

Det som nu kommer att ske idag är ett snedsteg, ett återfall, ett rejält slipup. Men planerat.
Det är årets största händelse på orten och jag har bestämt att idag så ska jag ta semester från allt, ALLT! Och det kommer drickas öl, ätas bröd, godis osv. Det vet jag. Och jag känner mig redo, peppad och jag har  faktiskt inga oroskänslor att jag ska få ett långt återfall på flera dagar utan jag känner mig stark och säker att jag klarar det. Jag kan äta och dricka idag och i morgon så är jag på banan.

OM det nu faktiskt blir så vet jag ju inte. Men det är så det känns. Och jag känner mig redo. Jag har verktygen, jag har motivationen och jag slappnar nu av :)

Och jag återkommer. Semestern är slut på måndag och jag återgår till arbetet, och då blir gissningsvis bloggandet mer frekvent.

Trevlig helg!!

söndag 15 juli 2012

Att leva som man lär

"Att leva som man lär"

Det här är något som jag verkligen är värdelös på. Jag hamnar ofta i situationer, både självmant och av egent intresse men även ofrivilliga sådana som gör att jag känner mig tvingad att delta.
  I dessa situationer så är jag oftast en mycket kreativ och uppfinningsrik person och kommer så gott som alltid med bra lösningar, kommentarer, idéer och liknande. Att jag inom vissa kretsar går under namnet "Fixar´n" är inte helt ogrundat.

Men även om jag är och alltid varit en god lyssnare, kommer med förslag och tips som mottages varmt så är jag totalt värdelös på att ta till mig mina egna råd och lyssna på dem.

Jag lade in en kommentar på en blogg i förmiddags och det var ett spontant svar och det kändes rätt. Men har under resten av dagen som följt efter mitt inlägg funderat på min egen situation.

Jag erkänner dessutom utan att gömma någon del i det här att jag är viktfixerad. Jag är fixerad av min vikt och vad vågen visar. Jag försöker verkligen att inte alls bry mig vad siffrorna visar men det är lönlöst att försöka tro och lura mig själv att allt jag bryr mig om är att må bra. Jag mår bra, det gör jag men jag bryr mig ändå om vad vågen visar.
   Precis som jag tidigare skrev så är liksom vikten ett konkret tecken på att jag gör något som jag velat göra hela mitt liv! Jag är påväg mot rätt håll! Jag går ner i vikt! Jag blir smalare! Jag kommer då att må bättre!!

eller?

Anledningen till det här är att jag mer och mer fokuserar på vad jag ska väga och vad vågen visar de gånger jag ställer mig på den. Ställer mig på den allt för ofta dessutom. Det här blir något som blir en avgörande faktor i hur kommande dagar ska bli för mitt mentala system. Går jag ner i vikt = positivitet. Går jag upp i vikt eller står på samma vikt = negativitet. Det här är bara fakta. Såhär blir det. Men varför?

Varför blir vågens siffror så fruktansvärt viktiga att de avgör flera dagar av mental status? Varför låter jag det här ta så mycket ork och kraft av mig? Varför tillåter jag det ta kraft och ork?

Och varför kan jag inte leva som jag lär?

Jag vet mycket väl att om jag nu låter vågens siffror styra mig så borde jag (och jag vet vet redan) veta att det är mer normalt än onormalt att en viktnedgång inte får ses på det korta perspektivet. Det går inte att titta på vågen på morgonen och sen ställa sig på kvällen och bli förbannad för att man gått upp i vikt. Det går heller inte ställa sig på vågen samma tid, samma veckodag, samma morgonrutin och bli förbannad för att man gått upp i vikt. Det går inte.

Långt perspektiv. Viktnedgången är inte spikrak neråt. Det är inte ett rakt streck på en graf i exel.

Lyssna nu på mig själv: Vikten är inte allt, vikten är inte det viktigaste. Vikten visar vad du vägen. Vikten visar inte hur du mår. Hur mår jag? Bra.

Och ska vi nu titta på vikten bara för att du själv ska få se fakta.
Den 5:e mars vägde du 108,5kg.
Den 6:e juli vägde du 95,5kg.

Det är en viktnedgång på 13 kg. Du har gått ner 13kg. Det här är fakta. Om du går upp något kilo eller ligger på en platå i 4 månader så spelar det ingen roll. Du har ändå gått ner 13kg. Lägg ner stressen och lyssna på dig själv: Vägen framåt går aldrig rakt fram, även om vägen är krokig och kurvig så går den fortfarande framåt. (Eller så har du semester och du står stilla här just nu ett tag) Eller hur?

torsdag 12 juli 2012

Vad vill jag?

Och så var det torsdag.

Tiden går fruktansvärt fort och jag vet inte riktigt var den tagit vägen. Men jag har ändå varit sysselsatt så det är inte som att jag sitter av tiden av min semester på något vis.
  Regnet har precis börjat falla och vi får se hur mycket som ska komma idag. Det är faktiskt rätt tragiskt om man tittar ut denna 12:e Juli och det regnar och är 14 grader varmt...eller varmt...snudd på jummet kanske.

Har funderat på en sak (inte alls ovanligt för att vara mig) med det här att vara nöjd. Jag gick och funderade när jag skulle vara nöjd. När är jag framme vid målet? Vad är målet?
  Jag skrev ju tidigare om att det är svårt att sätta in en känsla eller en fysiskt mätning på att må bra. Det går liksom inte bestämma riktigt när man mår bra, lite bättre och ännu lite bättre. Man mår bra helt enkelt och det är väl inte helt galet eller hur?
  Men när ska jag som uppenbarligen är rejält resultat-driven kunna komma till en punkt när jag säger att jag är nöjd? Är det en viktsiffra? Är det ett visst klädesplagg som jag ska komma i? Är det ett visst datum? Är det en viss händelse?

Varför känns det i min kropp och psyke som att jag "måste" ha något avslut? Varför försöker jag bestämma ett mål?

Om vi antar att jag bestämmer ett viktmål som jag då faktiskt når. Vad ska jag göra sen? Vad händer då jag kommit i mål och då är klar och faktiskt borde vara nöjd? Är jag nöjd där? Kan jag bara leva livet sedan?
Tveksamt känns det som...

Tar vi ett specifikt datum som mål så blir det antagligen samma sak där. Jag kommer fram till datumet, och vad händer då?

Eller, kommer jag aldrig att bli nöjd? Oavsett vilket mål jag sätter framför mig?
Måste målen finnas för att jag ska kunna fortsätta att må bra? Är risken att jag slappnar av för mycket om jag inte har några mål? Eller att jag uppnår målen? Är den enda drivkraften att må bra att jag har nya mål att uppnå? Om livet saknar mål, saknar livet mening? Vad vill jag med livet?

Vill jag bli smalare?
Vill jag bli lättare?
Vill jag må bättre?
Vill jag bli nöjd?
Vill jag....?

Vad vill jag, egentligen?

måndag 9 juli 2012

Ditt nöt!

Måndag.

Försöker känna efter hur det egentligen känns i kroppen och huvudet denna förmiddag. Var nära att skriva morgon men det stämmer inte riktigt när klockan har hunnit blivit 9.30.

Känslan är inte på topp. Varför inte?
Nja, det känns som jag lagt på mig lite, jag känner mig tyngre och faktiskt större i kroppen. Om det här är en äkta känsla eller om det är bara inbillning vet jag inte. Jag vet dock att jag ätit lite mer än jag behövt i helgen. Och då handlar det om "bra" LCHF-mat. Har inte ätit kolhydrater förutom de små mängderna som finns i min alldagliga kost.

Men. Jag har fortfarande problem med mängderna mat. Jag överäter ändå LCHF-mat. Jag känner att jag vill fortsätta äta även om jag är mätt och faktiskt inte behöver mer. Och sen så kommer det här slentrianätandet som inträffar ofta i TV-soffan. Och de här förrädiskt ätbara nötterna. Cashew, pistage, rostade sötmandlar...de här kan jag äta hur mycket som helst av. Snudd på att jag frossar i dem när skålen hamnar i mitt knä.

Märkte igår att jag tar tag i skålen, äter i ett högt tempo och medans jag stoppar in nöt efter nöt så börjar jag resonera med mig själv att jag ska kanske lägga ner skålen. Men även om jag vill lägga ner skålen så märker jag att jag fortsätter att ta fler och fler nötter. Jag försöker tvinga mig att ställa ifrån mig skålen men det går inte. Men varför inte!!? Det är precis som att jag väntar på att någon ska säga till mig eller att jag råkar tappa en nöt eller något annat som bryter "förtrollningen...

Och även om jag inte äter kolhydrater och klarar det utan några egentliga problem så blir ändå mitt dagliga intag antagligen större än jag behöver.

Men hur fungerar det här med insulinet då? Om mitt blodsocker inte ökar eftersom jag inte äter kolhydrater, då tillsätter kroppen inget insulin och då bör inte kroppen lagra fettet? Eller? Utan det fettlagrande hormonet insulin så bör inte jag lägga fett på kroppen, även om jag äter mer kcal än jag förbränner. Eller?

Ja hur ligger det här egentligen till?

Här får jag nog läsa lite mer och lägga ner paniken, njut av semestern och fundera på "nöt-frossandet"

lördag 7 juli 2012

Lördagsnotering

Lördag. Helg. Nice!

Men jag har ju lördag hela veckan eftersom jag har semester. :)

Vädret är underbart, noll saker i planeringen och någon timma kvar till frunch. Oh, glömde nästan, jag har ju inte druckit morgonkoppen av kaffe än.

Men men. Dagens inlägg blir kort och något oinformativt.

Jag vägde och mätte mig i torsdags, men det var måtten igår som jag lade på minnet.

Jag vägde igår 95,5kg.
Det är nu totalt -13kg sedan 5/3. Och det kan jag och klagar inte över alls. Och som jag tidigare nämnt, det har gått så lätt. Det är inte ens en kamp. Jag kommer fortsätta med samma upplägg: LCHF + IF/PF.

För mig funkar det. Varför ändra något som funkar?


torsdag 5 juli 2012

Torsdagstankar

Morgonkoppens varma vätska lägger sig tillrätta i magen och jag försöker få bort ögongruset som John Blund har tippat ner i ögonen. Förbannade John...! Men kaffet smakar som vanligt bra och min morgon verkar bli precis lika bra som alla andra semestermornar.

Torsdagar brukar vara dagen då jag låter kroppen mätas och vägas. Jag börjar inse att jag är mer fixerad vid vikten än jag försöker påskina. Det här är inget alls som jag är direkt stolt över eller som jag vill lägga tankar och fokus på. Men det är mer och mer tydligt att vikten är det "måttet" som jag har att jämföra med. Det är helt enkelt något fysiskt som jag kan jämföra med.
  Det är inte första gången jag nämner det här i bloggen, men även om jag inte vill eller försöker så blir ändå vikten något som jag fastar vid. Det är det som jag använder som mått för att se hur jag mår. Det här är faktiskt rätt dumt. Och det är inget som jag egentligen tycker är sunt. Men så här är det.
  Det är väl inte allt för fel ute, men det kan jag ju säga nu när jag fortsätter att gå ner i vikt. Jag vet att så fort jag hamnar på en platå eller helt enkelt går upp i vikt igen (vilket med min statistik alltid händer) så kommer jag bli frustrerad och stirra mig blint på viktkurvan och skita i hur jag faktiskt mår. Hur jag känner mig och njuta av de resultat jag faktiskt har uppnått.

Känner att det här är något som jag fortsättningsvis kommer att måsta grubbla på. Kanske det här är återigen en följd av mitt "begär" av att ha kontroll? Och att ha kontroll är ju inga problem när det går mot det positiva hållet. Vad händer när du börjar gå upp i vikt? Känner du efter hur du mår och nöjer dig där? Antagligen inte...

Som vanligt, supido!

Men till försvar så är det ju lite svårt att varje torsdag (om vi tar det som exempel) sätta mig på sängkanten och sträcka på den trötta kroppen och försöka känna efter. Känna efter om jag mår bättre eller sämre. Alltså försöka känna om jag mår bättre eller sämre sen förra torsdagen. Hur känner man det? Hur ska man lyckas få in det i någon form av graf i exel? Näää...det går ju inte :)

Därför väger man sig!! :)

Jaja, ni ser ju att jag kan ju lätt förespråka ett maniskt vägande och statistikföljande som får SCB att rodna av avundsjuka....

Jag mår bra, eller jag mår inte bra. Räcker inte det? Varför ska man hela tiden försöka må ÄNNU bättre? Mår jag ÄNNU bättre om jag går ner mer i vikt och blir lättare? Ingen aning. Men jag kan säga att jag minns  mycket väl när jag vägde som lägst i vuxen ålder, och då mådde jag fruktansvärt dåligt. Riktigt, riktigt dåligt faktiskt. Men tillvägagångssättet att jag gick ner i vikt är nog det sämsta sättet att göra det på. Och där kommer kunskapen och rutinen in. Då var låg vikt på min kropp synonymt med kamp, våld, vansinne och ett psyke som kraschade dagligen. Jag mådde dåligt.

Men nu mår jag bra. Är det inte mer värt att må bra och väga några kilon mer än att väga mindre och må dåligt? Helt klart. Men om jag fortsätter gå ner i vikt och mår bra? Är inte det bättre?

Ja säg det...

onsdag 4 juli 2012

Kroppsvärk...

Holy hell!!

Kroppen protesterar mot varje rörelse som involverar muskler och leder i hela kroppen. Gårdagens llätta lufsarpass på det ändå mjuka eljusspåret gör sig klart påmind. Och hur fasen ska det bli i morgon...jisses!

Men men, skönt att ha rört på sig! Helt klart, ångrar inget alls!

Det jag ångrar lite är att den där förföriska chokladtårtan hade lite väl mycket "rester" kvar och att det blev några bitar för mycket igår. Den är farligt god.  Rent utsagt livsfarligt god. Och samtidigt är den ju "godkänd" i min värld när den är en ren LCHF-kaka. Men den innehåller ju massvis med kcal. Och dagens totala intag av kcal blir snabbt fyllt av onödigheter istället för att äta vanligt mat.
   Men men. Man blir väl klokare med tiden. Och rutiner tar tid att skapa. Bara man ser till att det inte blir rutin att äta chokladkaka... :)

Har fortsatt att läsa ur Matrevolutionen och gårdagens avsnitt med lite historia och äventyrande tandläkare är intressant. Och även Kostdoktorns inlägg om tandläkaren som delar ut Matrevolutionen till sina patienter. Snyggt! :)

Lite onödig info för andra än mig själv: Jag hittade mina noteringar av vikt och mått från 2006. Det är en del intressanta siffror när det gäller måtten på min kropp. Jag har mätt min midja, eller byxlinningen kan vi kalla det. Där jag har mina jeans osv. Och det måttet har visst aldrig varit mindre än 93cm. Även om jag idag väger kring 96kg så har jag haft samma mått på midjan som när jag vägde 88. Så jag behöver inte stressa upp mig om inte måttet på midjan blir mindre, det är skönt. Sen om det är bra eller dåligt att jag har kvar statistik på min vikt och mina mått på mage, midja och höfter från 2006...bra eller dåligt? :)

tisdag 3 juli 2012

Tisdagsmys

Middags mys med sambon.

Jag gjorde ett försök till att röra på kroppen mer än vardagsmotionen som iofs. under denna semester är helt obefintlig...
Jag drog på mig löpartightsen, löparskorna och min extremt stora GPS-puls-klocka. All data måste ju sparas för framtiden :)
Cyklade till eljusspåret som ska mäta 2,5 km och förberedde mig mentalt. Gick rätt ok, men det var inte mer än så. Har inte sprungit på ett år och känns lite ovant. Men skönt att ha gett mig iväg.

Man kommer hem och kycklingen är strax klar, lite snabb strechting och en dusch. Sen njuts denna tisdagsmiddag med mer än ett leende. Färskt brieost, kiwisallad med trädgårdens rädisor.
Och efterrätt med en superb chokladtårta. (Ja, rester från igår :) )

Och såhär såg det ut:

Svammel...

Tisdag. Förbannade tisdag, igen...

Men! en stor skillnad är att jag har ju semester ;)
Så just nu kan jag inte direkt klaga alls. Det är kanonvänder, och jag har semester.

Så gårdagen blev lite speciellt, och det är enkelt att förklara: Jag fyllde år! :) Nu är jag ju ingen yngling och att fylla år har en rätt liten betydelse. Men det ska väl ändå på något vis uppmärksammas. Var en trevlig dag och jag fick en puss av sambon och besök av mina syskon på eftermiddagen. Blev en mycket trevlig kväll!

Mitt kostintag tycker jag blev rätt ok, lite överätande blev det nog av efterrätten bestående av en LCHF-chokladkaka som är TO DIE FOR!!! Den är faktiskt magiskt god och jag hade lite svårt att behärska mig med en bit, eller två bitar...eller kanske tre bitar. Jaja, det blev för många i alla fall. Det som var positivt var nog att jag aldrig åt flera bitar och försökte bortförklara det med att: " Ja men jag är värd det här!"

Men men, det blev kanske lite väl mycket kcal i slutändan av dagen.

I övrigt så har jag slumrat mig igenom de första sidorna av "Matrevolutionen" och hoppas att jag kan läsa något kapitel varje dag och inte vara lite trött när jag ska läsa. Klockan var väl över 24.00 och min kropp ville bara sova. Plus att årets första beachvolleypass satt som ett jävla smäck på kroppen som börjar protestera. Kroppen ville sova.

Men sådär, då kör vi. En ny dag, en ny möjlighet att tycka om sig själv mer :) Borde väl inte vara några större konstigheter?


söndag 1 juli 2012

Besviken knarkare

Besvikelsen är tydlig.

Är oerhört besviken på mig själv. Den här besvikelsen  bottnar inte i gårdagens intag av både en skiva toast, en öl eller en rejäl efterrätt med bär och vispgrädde. Gjorde faktiskt en snabb koll på vad jag åt igår och det är i överkant av mitt intag av kcal. Vispgräddde till kvällsefterrätten intogs vid 22.30 och vara grädden var 800kcal...

Men min besvikelse kommer från att jag är en knarkare på mer än ett sätt. Jag är en uppmärksamhetsknarkare. Jag har hela mitt liv försökt få bekräftelse och liksom njuter av att få beröm, komplimanger, uppmärksamet. Det här är något som jag inte brukar tänka så mycket på och jag tror det flyter på rätt bra i de flesta fall. Men idag kom en tydlig signal att jag är fortfarande inte ens i närheten av var jag vill vara.

Jag har varit duktig, det kan till och med jag erkänna. Jag är ätit bra, och gjort bra val för mig själv och jag mår bättre än någonsin. Men, jag lyckas inte förmå mig att inte sluta lägga tankar, tid och fokus på vikten. Fruktansvärt enerverande. Riktigt jävla jobbigt att inte låta vikten bli vad den blir. Jag mår ju för fan bra!!? Varför kan jag inte bara må bra!!? Skitjobbigt.

Men jag har ju nu gått ner kilon, och direkt så "dagdrömmer" jag mig till att folk i min omgivning kommer att märka det och då sjävklart kommentera. De kommer överösa mig med beröm och bekräftelse och jag kommer då må ännu bättre. Men vad händer?  
   När nu inte någon säger något eller kastar kommentarer efter mig så blir jag besviken. Jag märker hur tydligt jag på något vis förväntar mig att jag ska få uppmärksamhet. Jag börjar analysera vad jag gör fel, vad ska jag göra bättre för att få den där bekräftelsen? Äta mindre? Träna mer? Bli bättre? Bli mer strikt?

Jag vet!! Jag ska återta kontrollen!!

Visst verkar man sund?

Förbannat dumt! Jag blir riktigt besviken på mig själv att jag låter det här knarkandet efter bekräftelse ska få så mycket av min energi!

Bläää. Skaka av mig det här och lägg fokus på något annat.