lördag 16 juni 2012

Det oundvikliga?

Ågren.
Bakslag.
Återfall.

Eller?

Allt har gått bra så himla bra. Har mått kanon, känt mig stark, positiv och med en onormalt stor tro på det jag gör och det jag ser i min framtid. Men jag borde ha förstått att nederlaget var nära.

Helgen hade inte ens börjat. En öl till fredagsmaten, efterrätt i form av fruktsallad med vindruvor, ananas,  melon och lite allt där emellan i fruktväg. Inga problem...än.

Lördag, allt lugnt. Kaffe till frukost och lunch vid 13.00, allt lugnt. Middag förbereds med grillat älgkött.
WHAM!!!! Första ölen intas...
Följt av ett glas vin.
Alkoholen börjar göra sig påmind och omdömet försämras radikalt. Suget kommer smygande och jag får ett begär efter godis. Inget godis finns så det är inget problem.

Kvällen flyttar sig till goda bekanta. Jag hinner inte förbereda mig och vi blir bjudna på jordgubbar och glass...sockrade jordgubbar. Och jag tackar inte nej utan äter jordgubbarna och försöker låta bli glassen.

Kommer hem och begäret är starkt. Jävligt starkt. Omdömet är fortfarande förbannat dåligt. Jag vill ha socker. Jag vill ha kolhydrater...jag vill ha bröd.
  Vi har bröd. Bröd som mina bröder skulle äta till frukost. Synd att mina bröder ändrade planer och jag har brödet kvar. Och inget vanligt bröd...polarkaka.


Förbannat.

Jag viker ner mig och jag ger upp. Jag äter bröd. Första brödet sedan början på mars månad.
Kommer det bli bara ett bröd? Kommer jag krascha ordentligt och få ett fullskaligt återfall? Ingen aning.

Var det värt det? Antagligen inte eftersom jag egentligen inte var hungrig. Jag ville bara ha socker.
Och jag fick det. Sluta gnälla. Du fick vad du ville, även om du mycket väl visste vad som skulle ske.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar