Normal?

Märkligt.
Väldigt märkligt.

Varför ska det vara så förbannat svårt att göra något, som man VET med både fakta och känsla, är bra för en själv? Man VET att man inte behöver socker. Man VET att man mår så fantastiskt mycket bättre utan det. Man VET allt det här, plus att man känner det. Det är liksom både fakta och känsla i den här kunskapen.
   Men likt förbannat ska man inte kunna leva som man lär. Visst är det märkligt?

Väldigt märkligt...

Jag läste ett inlägg på www.kostradgivarna.se och kände direkt igen mig. Man har hela livet (om man bortser  från se senaste månaderna då) lyckats leva gott på den farligaste kombinationen: socker+fett. Den kombinationen där sockret drar igång insulinet som är det fettlagrande hormonet. Och så lagrar man fett, och man blir då fet. Enkelt förklarat. Det är ju så förbannat gott oxå. Och helt ovetande har man ätit detta och hamnat där man är. Jo, fet.
   Man har då med våld och vilja kämpat sig igenom olika dieter och träningspass i hopp om att man börjat det nya livet. Men nej. Självklart så det enda man gjort är att man tillfälligt satt sig på någon svältdiet och toktränat så man snudd på dött på kuppen. Eller att man har tvingat i sig någon pulverlösning för att få den där "kickstarten". Klart som fan det gör resultat, men man drömmer ändå om tiden då man är smal och ska få återgå till att äta riktig mat. Vilket man självklart gör efter ett tags kamp och man unnar sig då lite extra för det är man ju värd...eller hur? Man har ju varit så duktig och svultit sig själv till en kollosal viktnedgång på 2 kilo.

Det normala då var ju att man åt socker+fett dagligen och med alla följdproblem givetvis. Det onormala och få undantagen var att man försökte äta sunt och låta bli socker, godis, snask, kakor, läsk osv. Det var undantagsfall. Men snabbt var man tillbaka till det normala. Det normala som kändes och som dessutom samhället ansågs som normalt. Man åt det alla andra åt. (Dock allt som oftast liiiite mer än vad alla andra åt). Men man var normal.

Men vad har hänt nu då? Helt plötsligt har man lyckats ändra det normala. Det som förut var onormalt och undantagsfall är idag det normala. Och då blir naturligtvis det onormala och undantagsfallen när man äter socker, godis, kakor, etc. Normalt har blivit onormalt och viseversa.

Förbannat märkligt, faktiskt.

Men kul :)

Så kanske man inte behöver bli så förbannat och ångestfylld när man gör dessa undantagsfall. Man behöver inte känna skam när man är onormal. För den större delen av tiden är man ju normal. Man är ju inget undantagsfall. Man är normal.
   Och ännu en rolig sak är att när man nu är normal, märker man att samhället håller på att acceptera att man är normal. Man får inga dömande blickar när man petar undan potatisen, tackar nej till kanelbullen, skakar på huvudet åt godispåsen som läggs fram på bordet. När detta agerande och dessa handlingar var det onormala möttes man av dessa dömande blickar, man såg på dem att de visste att man snart skulle bli normal för man lyckades aldrig. Man skulle alldeles strax falla tillbaka i normen och bli som dem. Detta var bara ett undantag.

Men idag är normen en annan. Undantagen är helt andra och mallen för vad som är normalt har ändrats. Idag är man normal, man är accepterad.

Accepterad och normal. (äntligen)