Gårdagen blev en konstig dag. Måndag, första arbetsdagen, fint väder och egentligen inget alls att klaga över. Men va fan!?
Hann inte kliva innanför dörren hemma så rasade liksom min positiva hållning och fasad och jag blev oerhört irriterad och rent utsagt förbannad. Men varför? Inte en sportslig att jag kunde komma på det. Jag var bara förbannad. Rejält oxå.
Jag räkna de upp alla tänkbara irritationsmoment som stressade mig och gestikulerade friskt framför sambon som tittade storögt på mig. Kände mig som Hitler...
Spottade ut mig negativitet och uppgivenhet i varje mening och det var som att någon matade mitt medvetande med dåliga saker, dåliga tankar. Och jag hann inte förbereda mig eller parera.
Ondheten tog bara över. Mörkret ägde mig totalt. På den kosta stunden var jag förlorad och tappade greppet. Jag sjönk...
Det tog mig ett bra tag innan jag kom upp med näsan över ytan igen. Min underbara sambo, min vän, du räddade mig igen.
Förstår inte varför jag viker ner mig så snabbt. Att jag så snabbt totalt tappar kraften och tillåter mitt negativa medvetande våldföra sig på mig. Känner mig värdelös, okapabel att sätta emot och säga nej när jag märker att mörkret kommer. Är jag verkligen såhär skör? Och hur kan allt vända så fort utan att jag märker det? Eller märkte jag det tydligt men valde att ignorera och tomt titta rakt fram och invänta käftsmällen...?
Varför vill jag mig ont? Varför vill jag plåga mig själv? Varför kämpar jag inte för mig själv? Varför tycker jag inte om mig själv? Shit... den här tisdagen blir spännande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar