Besviken knarkare

Besvikelsen är tydlig.

Är oerhört besviken på mig själv. Den här besvikelsen  bottnar inte i gårdagens intag av både en skiva toast, en öl eller en rejäl efterrätt med bär och vispgrädde. Gjorde faktiskt en snabb koll på vad jag åt igår och det är i överkant av mitt intag av kcal. Vispgräddde till kvällsefterrätten intogs vid 22.30 och vara grädden var 800kcal...

Men min besvikelse kommer från att jag är en knarkare på mer än ett sätt. Jag är en uppmärksamhetsknarkare. Jag har hela mitt liv försökt få bekräftelse och liksom njuter av att få beröm, komplimanger, uppmärksamet. Det här är något som jag inte brukar tänka så mycket på och jag tror det flyter på rätt bra i de flesta fall. Men idag kom en tydlig signal att jag är fortfarande inte ens i närheten av var jag vill vara.

Jag har varit duktig, det kan till och med jag erkänna. Jag är ätit bra, och gjort bra val för mig själv och jag mår bättre än någonsin. Men, jag lyckas inte förmå mig att inte sluta lägga tankar, tid och fokus på vikten. Fruktansvärt enerverande. Riktigt jävla jobbigt att inte låta vikten bli vad den blir. Jag mår ju för fan bra!!? Varför kan jag inte bara må bra!!? Skitjobbigt.

Men jag har ju nu gått ner kilon, och direkt så "dagdrömmer" jag mig till att folk i min omgivning kommer att märka det och då sjävklart kommentera. De kommer överösa mig med beröm och bekräftelse och jag kommer då må ännu bättre. Men vad händer?  
   När nu inte någon säger något eller kastar kommentarer efter mig så blir jag besviken. Jag märker hur tydligt jag på något vis förväntar mig att jag ska få uppmärksamhet. Jag börjar analysera vad jag gör fel, vad ska jag göra bättre för att få den där bekräftelsen? Äta mindre? Träna mer? Bli bättre? Bli mer strikt?

Jag vet!! Jag ska återta kontrollen!!

Visst verkar man sund?

Förbannat dumt! Jag blir riktigt besviken på mig själv att jag låter det här knarkandet efter bekräftelse ska få så mycket av min energi!

Bläää. Skaka av mig det här och lägg fokus på något annat.